Jag har en vän som vänder oro till frid.

Hej, du som fortfarande tittar in här ibland. I många dagar har det nu varit tomt på ord. Nästan sådär länge att man har glömt bort hur man gör för att formulera en enda mening. Hösten har gått och vintern är snart här med jul och allt vad det innebär. 

Idag är det en sådan där grå och snöregnig decemberdag som man i Göteborg ibland kan få uppleva. Man huttrar och fryser varesig man befinner sig inne i skolans lokaler eller ute på stadens gator och trots att man klär sig i vantar och halsdukar kan man inte besegra frusenheten. För bara för några timmar sedan skulle jag ha sagt att detta var en dag man gärna hade kunnat vara utan. Ibland är det så lätt att skolan lastar på mer än vad ryggen orkar bära och ibland är det lätt att stressa upp sig i onödan. Man känner inte riktigt att man kan leva upp till de krav som ställs och alla små kullar som man ska ta sig över i vardagen växer och blir till stora berg.

Men mitt i all min oro så händer det något som får mig att byta perspektiv. Ni förstår, jag har en vän som alltid finns där, en som hör mig när jag ropar i desperation och som aldrig är långt borta. Han är varken komplicerad, dömande eller svår att förstå sig på, han är kärlek rakt igenom. Allt man behöver göra är att viska till honom, ge honom sin litenhet för att få en del av hans storhet. Hans namn är Jesus och han vill stilla din storm och ge dig hopp när det känns som allra mest hopplöst.
RSS 2.0